3 rätter av längtan & friska vårvindar

maj 13th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in 3-rätters | bakverk | bjudning | choklad | chokladmousse | dessert | förrätt | glutenfri | gurka | lycka | lyx | nötter | parmesan | primörer | soppa | sparris | vår | zucchini - (0 Comments)

Temamiddag: Längtan och friska vårvindar.
Längtan stavas spirande grönska och avlånga grönsaker med spänst och smaker man hunnit glömma under vintervilan.

  • Drinken Apriljoner
  • Slät sparrissoppa med parmesanflarn. Bubbel.
  • Zucchinipapardelle med grön röra, supertomater och nötsmör. Rött vin, Zinfandel.
  • Vit chokladmousse, kryddig gurka, rabarber och tranbärskaka.
  • Apelsinlikör från La Gomera.

Om man vill äta en trerättersmiddag men slippa den där proppmätta och dästa känslan efteråt då en timmes paltkoma är enda vägen ut ur eländet så är den här menyn bra tycker jag. Den lämnar en skön känsla i kroppen, till och med efter den förhållandevis feta desserten. Mat ska inte vara elände, en middag ska aldrig avslutas med ett kraftfullt stön följt av någon sorts ånger över att man åt upp allt som låg på tallriken. Mat ska ge energi och i bästa fall glädje.
Maten kan så klart aldrig vara ett substitut för kärlek. Den kan aldrig råda bot på längtan efter en annan människa. Men den kan vara något att samlas kring för att prata om detta. Och så blev det.

Det var fredagskväll, fortfarande ljust i köket  och maten lagade sig nästan självt. I alla fall frågade Moa G när jag hann göra sparrissoppan trots att hon själv var med och lagade den. Gaby var en mjuk pastell som matchade den gammelrosa drinken som Moa G gett namnet Apriljoner. M satte på för oss tidigare okänd musik vid namn Musette och satte tonen till förrätten och ringade in känsloläget kring bordet. Mellan rätterna höll G brandtal från dagbädden om att våga lita på sin egen förmåga och passion samtidigt som man släpper taget om den och provar att gå en annan väg. Om att veta när det är dax att lämna men utan att se det som ett nederlag. Jag satte på Markus Krunegårds Askan är den bästa jorden och gav just den stunden ett soundtrack.

G var full av energi tills den tog helt tvärslut och lämnade henne sovande i ena änden på dagbädden medan jag och Moa smet ut på gården för att vrida denna längtan ytterligare ett varv. Marken var strösslad med cerisa blomblad och en lampa sken ner på M’s ansikte där hon stod lutad mot tegelväggen och blåste vit rök upp mot den stjärnklara himlen.

Det hade blivit lördag och en stund senare stod vi alla i mitt badrum och borstade tänderna. Varför gå hem när man kan stanna kvar?

Sparrissoppa med parmesanflarn

3 port

  • 1 knippe grön sparris
  • 6 dl grönsaksbuljong
  • 1 dl vispgrädde
  • 1 dl vitt vin
  • 2 salladslökar
  • 1 vitlöksklyfta
  • 25 g smör
  • 1-2 msk vetemjöl
  • 50 g parmesan
  • ev. lite hackade valnötter eller pinjenötter

Skölj sparrisen och bryt av den träiga nedre änden. Dela sparrisen i 4 delar och spara topparna vid sidan av till servering.

Koka sparrisbitarna (inte toppar och ändar) i 6 dl vatten i en kastrull i cirka 2 minuter. Slå av vattnet och spara det i en kanna. Lägg sparrisen i iskallt vatten för att bevara färgen.

Strimla salladslöken och hacka vitlöken. Smält smöret i en kastrull och fräs lök och vitlök tills det mjuknar. Rör ut mjölet i kastrullen och slå på sparrisvattnet (plus grönsaksbuljong), vin och grädde. Låt de träiga ändbitarna koka med för att avge smak och koka soppan cirka tio minuter. Ta upp sparrisbitarna och lägg ner de kokta. Koka någon minut och dra bort kastrullen från plattan och mixa soppan slät. Smaka av med salt och lite svartpeppar.

Fräs knopparna mjuka i olivolja och salt på medelvärme i en panna precis innan servering.

Värm ugnen till 180 grader. Riv parmesanosten grovt och fördela i sex små högar på en bakplåtspappersklädd plåt. Baka i ugnen ca 10 minuter tills osten flutit ut och blivit gyllene. Låt svalna.

Receptmakare: Fru Palsternacka

Zucchinipapardelle med grön röra & nötsmör

3 port.

  •  1 stor zucchini, gärna eko
  • 0,5 eko citron
  • ca 80 g ruccola
  • 1 näve persilja
  • ev andra färska örter som basilika
  • 1 dl tjock yoghurt
  • salt
  • nymalen svartpeppar
  •  färgglada välsmakande svenska tomater
  • 1,5 dl rostade mandlar (lite hasselnötter är gott också)
  • 1 skvätt neutral olja
  • en nypa salt

Skölj zucchinin och dela den på längden. Skär långa tunna skivor (som liknar papardelle pasta) med en osthyvel eller mandolin. Lägg dem i en skål och pressa över citron samt en nypa salt. Vänd runt.

Mixa ruccola, örter, yoghurt i en kanna. Smaka av med salt och nymalen svartpeppar. Blanda ner zucchinipastan i röran.

Mixa mandlar med olja och salt till ett lite knastrigt smör.

Lägg upp zucchinin på djupa tallrikar, på med klyftade riktigt smakrika tomater i olika färger och toppa med nötsmör. Ringla lite god olivolja över och dra några varv med pepparkvarnen.

När det blir sommar ser jag framför mig den här rätten prydd med lila gräslöksblommor och indiankrasse.

Receptmakare: Renee Voltaire ur boken Peace, Love and Food med tillägg av Fru Palsternacka

Nedanstående recept är hittat och direkt avskrivet från kokboken Gårdarnas mat av Maximillian Lundin. Det blir efterrätt tillräckligt åt säkert 8 personer. Jag gjorde dessa ändringar/tillägg med gott resultat:

Ökade antalet anisfrön till 20 men skulle gärna tagit i ännu mer med kryddorna.

Använde 50 g mandelmjöl och 50 g vetemjöl istället för 100 g vete. Minskade mängden tranbär till 100g. I receptet kallas kakan för biscotti och om man inte vet bättre så kanske man blir vilseledd och tänker på en sån där lite torrare italiensk mandelskorpa. Det gjorde jag i alla fall. Kakan som kommer ur ugnen är en kompakt och rätt smörstinn sak. God men inte alls i närheten av nämnda italienska mandelskorpa som brukar kallas biscotti.

Vid servering rev jag över lite limeskal med mycket gott resultat. Jag hade ven lagt in tunna strimlor av rabarber i en sockerlag med kryddor och vanilj men tanken var godare än resultatet. Idéen om att ha ett lite friskt och syrligt tillägg är bra. Eller så var det bara för att jag hade vårkänslor samt rabarber hemma och ville få användning av dessa. För övrigt så är ju vit choklad mousse och rabarberkompott en given kombination. Men det är väl en annan historia…

Läs receptet och bedöm själva om ni vill ändra något. Gott smakade det hursomhelst. Mycket gott. Och så såg det otroligt proffsigt ut.

En sak till: Jag brukar göra chokladmousse utan gelatin och det fungerar bra men ibland så känns det som om chokladen klumpar sig och då får jag panik. Man vill inte ha en grynig mousse. Den här moussen blev slät och var lätt att få till. Ett bidrag till denna icke-gryniga mousse var förmodligen också att jag följde Lisa Förare Winbladh & Malin Sandströms råd i boken Matmolekyler och vispade grädden sakta och för hand efter det att den stått i frysen tio minuter. Slå alltså upp grädden i en skål, lägg i vispen och ställ in alltihop i frysen. Varför? Lite kortfattat så handlar det om att en långsamt vispad grädde skapar ett stabilare fettnätverk och får grädde att hålla sig fluffig längre än en som vispats skitfort med maskin. Läs mer om detta på s.241 i Matmolekyler. Fantastisk bok för övrigt som verkligen kan få dig att fatta välgrundade beslut i köket. Och vem vill inte det?

 

Vit chokladmousse med kryddig gurka & tranbärskaka

Kryddig gurka

  • 2 stora gurkor (med god smak)
  • 1 liter vatten
  • 200 g socker
  • 10 anisfrön
  • 1 stjärnanis
  • 0,5 tsk kardemummakärnor
  • 5 svartpepparkorn

Vit chokladmousse

  • 0,5 gelatinblad
  • 3 dl vispgrädde
  • 120 g vit shoklad av bra kvalitet
  • 0,5 dl florsocker
  • 2 äggulor
  • 1 msk limesaft

Tranbärskaka

  • 100 g torkade tranbär
  • 100 g smör
  • 100 g mjöl
  • 100 g socker
  • 1 ägg

Mortla alla kryddorna ordentligt. Koka upp vattnet, sockret och kryddorna och låt svalna.

Skala gurkorna och, skär bort ändarna och dela dem på mitten. Skär 3-4 mm tjocka avlång skivor med mandolin (eller tjockskivande osthyvel). När lagen svalnat till 50 grader, lägg i gurkan och ställ i kylen. Helst ska den stå försluten i ett par dygn men det går bra att äta den efter ett par timmar.

Blötlägg gelatinbladet i kallt vatten. Smält chokladen i vattenbad. Vispa äggulorna och socker fluffigt,. Handvispa grädden tills den blir fast krämig, inte hård. Vänd ner chokladen i äggsmeten. Krama ur gelatinbladet och smält det i en liten kastrull med limesaften. Vänd sedan ner det i chokladsmeten. Vänd ner hälften av grädden med stora rörelser. Vänd ner resten. Ställ i kylen i minst 1 timme.

Sätt ugnen på 180 grader. Blötlägg tranbären i 15 minuter. Sila av. Blanda alla ingredienser väl. Klä en brödform med papper och tryck sedan ut smeten i botten. Vik över pappret så att smeten blir insvept. Klipp bort överflödigt papper. (Det som kommer nu struntade jag i för jag fattade inte riktigt) Lägg antingen en likadan form ovanpå som press eller häll i torkade gula ärtor som tyngd. Det behöver inte vara någon tung press utan mest för att forma ovansidan. Baka i ugnen cirka 30 minuter. Låt svalna på galler.

Grunda en tallrik med gurka. Skeda på chokladmousse och skär skivor av kakan. Riv över lite limeskal och toppa med några mörkröda tranbär och du kan impa på vem som helst.

Receptmakare: Maximillian Lundin ur Gårdarnas mat.

Print Friendly

bloglovin

Rårisotto för hälsofreaks, veganer och nykterister

maj 10th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in råris | raw food | risotto | rotselleri | vegan - (0 Comments)

Det var inte alls meningen att jag skulle hitta på en alldeles ny rätt, det bara blev så. För meningen var egentligen någon sorts topping, ett strössel eller klet att ha till en grönsaksgryta. Inte för att grytan tiggde och bad om det precis, den kunde klara sig utmärkt på egen hand, utan för att någon sorts plötslig experimentlusta kom över mig. Om ni absolut vill veta var denna lusta kom ifrån skulle jag nog spåra den till pumpakärnorna jag handlade i eftermiddags. De gjorde sig påminda och ville vara med i leken.
Och så mixade jag pumpakärnor med hackad rå rotselleri och det blev alldeles krämigt och fint och inte alls som jag planerat men istället för att kämpa emot följde jag naturens lagar och tillsatte lite olivolja, en skvätt citronsaft för att kräma till det ytterligare. Sedan smaksattes denna goja med färsk timjan, salt och citronskal. Fantastiskt gott! En rå (ja, raw) röra var påhittad. Något att breda på kex eller mackor eller klicka på sallader eller vad man nu kan tänkas hitta på. Och istället för att klicka den oavnpå den varma grytan så rörde jag ihop den med råriset jag kokat som tillbehör och vips var en risotto uppfunnen. En risotto nyttigare än någon jag tidigare lagat. Innehållande varken ost eller alkohol eller vitt ris.
- Åh, trist, tycker ni kanske nu. En präktig jäkla prettorisotto. Blaaaa!
Men närå, den blev supergod. Såklart smakar den helt annorlunda från ”riktig” risotto med massa parmesan och vitt vin. Men det är något annat. Grövre, mer mättande på ett skönt sätt, nötigt, lite sött och så mild men smakrikt.
Nästa steg är att göra en helt rå risotto på någon slags blötlagd säd… ja vi får se var vi hamnar. Men först måste ni testa den här och säga vad ni tycker!

Man skulle kunna servera risotton för sig själv med en sallad vid sidan av. Eller så kan man kanske baka lite grönskaer i ugnen till. Zucchini. Svampar. Eller steka dem i pannan. Eller körsbärstomater, bakade i ugnen på sin kvist.

Rårisotto med rotselleri & pumpakärnor

4 port. lite på en höft.

  • 3 dl kort kornigt råris
  • 6 dl vatten (plus lite lantbuljong el salt. Lagerblad)
  • 150 g rotselleri (ca 1,5 cm tjock skiva av en rejäl knöl)
  • 1 dl pumpkärnor
  • 0,5 eko citron, skal och saft
  • 1 skvätt mild olivolja
  • några kvistar färsk timjan
  • salt
  • nymalen svartpeppar 

Koka riset enligt anvisning på förpackningen.
Skala och tärna rotsellerin. Lägg bitarna, kärnorna, saft av citron samt olivolja i en mixer och kör slätt (funkar med bra stavmixer också). Smaksätt med citronskal, salt, färsk timjan. Tillsätt mer olja eller citronsaft om det behövs.
Blanda ner röran i riset. Lägg upp på tallrikar, ringla på lite olja, nymalen svartpeppar och släng på något snyggt.
Servera med grönsaker eller vad du vill.

Receptmakare: Fru Palsternacka

 

 

Print Friendly

bloglovin

Nya frukostrutiner

maj 4th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in bovete | frukost | gröt | raw food - (0 Comments)

Precis lagom till vårens intåg och fler träningspass i veckan har jag hittat på en ny frukost. Den är god. Den är rå. Den är mättande. Och den är enkel att göra så länge man har en aning framförhållning.
Den råa maten tågar och in och tar plats i staden i form av nya restaurange och caféer, i böcker och media. Raw food. Efter yogaklasserna pratas det outtröttligt om raw food och jag vill helst säga ”Nej, nu ska jag gå hem och äta ett halvt kilo brynt smör till frukost.” bara som protest. För när något är överallt och väldigt plötsligt så blir det lätt krystat och ger mig lite allergi. Men så är det den andra sidan av det hela. Att jag aldrig i mitt liv skulle äta brynt smör till frukost för jag är väldigt noga med att just frukosten känns helt rätt i kroppen. Och jag är nyfiken och positiv till raw food. Jag är bara lite fjantig och pratar inte om det högt.
Men det är väl bara att ge sig hän och kapitulera. Det är bara att inse att jag är en vit medelklasskvinna som går på yoooga, är vegetarian, handlar second hand, röstar på miljöpartiet, gillar kultur, att lyssna, linnekläder och så raw food.

Suck. Man kan kryssa av det ena efter det andra på den där långa listan. Förutsägbarheten själv. Även om det där så klart inte är allt.

Så här komplicerat är det alltså att skaffa sig nya frukostrutiner. Man måste kämpa ett tag innan man erkänner att rå bovetegröt med mandel, aprikoser och frukt är bland det godaste man ätit. Kämpa med och mot sin självbild. Det är så typiskt mig att göra så stor grej av en sån liten sak.

Men skitsamma om man inte går på yoga eller är frälst på rå mat. Den här gröten hoppas jag kan smaka ändå. Lägger du bovete i blöt så kan du passa på att göra en större sats, det håller sig bra i kylen i en burk med lock i 4 dagar. På nätet har jag hittat flera recept på rå bovetegröt och jag rekommenderar er att söka själv och titta om ni är nyfikna. Skillnaden på det här receptet och de andra är framförallt att jag valt att inte mixa bovetet utan istället blanda det med en mixad mandel och aprikoskräm för att få det att klibba ihop på ett schysst sätt.

Rå bovete, mandel & aprikosgröt

Variera mandlarna med andra osaltade nötter som cashew eller hasselnötter. Smaksätt med mortlad kardemumma. Släng i en bit äpple eller päron i mandelkrämen för mer fruktsmak. Lägg till linfrön, solroskärnor eller andra fröer.

2 port.

      • 1,5 dl helt bovete
      • 0,75 dl sötmandel
      • 6 torkade aprikoser
      • 1 skvätt apelsin eller citronsaft
      • kanel
      • frukt
      • nån sorts vegetarisk mjölk

Lägg bovete i blöt i en skål med ca 5 dl vatten över natten eller minst 8 timmar. Lägg aprikoserna i en liten kopp och täck dem med vatten och låt även dem ligga i blöt samma tid. Skölj bovetet mycket noga i en sil för att få bort den slemmiga hinnan.
Mixa aprikoserna, en skvätt av blötläggningsvattnet och sötmandel slätt. Smaka av med en skvätt apelsin eller citronsaft för att få en lite frisk och fruktig smak.
Blanda ihop bovete och mandelkräm i en tallrik så det blir en lite klibbig gröt. Pudra med kanel. Servera med frukt och någon sorts mjölk (mandel, soja, havre, sesam). Jag tycker banan är bland det godaste att ha till. Eller äpple. På bilden syns hallon och blåbär men det var mer snyggt än gott.

Tycker man inte att gröten blev söt nog av aprikoserna så kan man ta till honungen eller agavesirapen.

 

Print Friendly

bloglovin

Tetips Higher living

maj 1st, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in Malmö | matshopping | Tips - (0 Comments)

För ett par veckor sedan så började Bikram Yoga Studion som jag tränar på att servera te före och efter klasserna. De varierar mellan ett gäng olika örtteer från ett för mig tidigare okänt märke Higher living. Förpackningarna är så där härrrligt hälsofräscha och namnet lite töntigt men det kan egentligen kvitta för teerna är bland de godaste jag druckit inom kategorin örtte. Till exempel har jag aldrig uppskattat te med bärsmak men det här märket har ett som heter Very Berry och den är precis som det låter och väldigt god. Alla smaker som jag provat hittills har varit mycket goda och balanserade i sin smak.
Jag har hittat Higher living på Green Matmarknad i Malmö för 34 kronor förpackningen (15 påsar) och idag stod de på en av de ekologiska hyllorna på ICA Möllan för 17 kronor! Vilket kap. Jag tror jag har sagt det förut, att ICA Möllan trots sin dåliga frukt- och grönsaksavdelning är värt ett besök någon gång varannan vecka för att de ofta har kampanjer på produkter som jag gillar. Priser som ingen annan stans. Dessutom har de förmodligen stans bästa utbud av Kung Markatta.

Anledningen till det här oslagbara priset är inte ett infall av stor generositet utan ett så kallat introduktionspris. Så skynda dit och bunkra te!
Jag köpte Cool mint, Sweet chai, Chamomile & vanilla samt Ginger kick.

Print Friendly

bloglovin

Pappardelle med Gorgonzola, zucchini & valnötter

april 29th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in italien | pasta | pastasås | snabbmat | zucchini - (0 Comments)

En rätt god nog att bjuda på men också tillräckligt simpel att slänga ihop på en kvart när hungern kommer plötslig och man får ta vad man har hemma.

Zucchinin kan bytas ut mot svamp.

Pappardelle med Gorgonzola, zucchini & valnötter

  • 1 bit zucchini
  • 1 bit lök
  • 1 lite vitlöksklyfta
  • 1 bit gorgonzola
  • 1 liten skävtt grädde
  • 1 liten skvätt vatten
  • 1 hörn parmesanost
  • några valnötter
  • lite citronzest
  • något grönt kryddigt
  • nymalen svartpeppar
  • salt
  • pappardelle äggpasta, gärna Zeta’s Casa di Luca

Värm upp vatten och salt i en kastrull till pastan. Slanta zucchinin. Strimla löken längs med strecken. Hacka vitlöken. Hetta upp en panna med olivolja och stek zucchini ett par minuter. När den börjar få färg slänger du i valnötter, lök och vitlök. Salta och fräs på tills löken är mjuk och allt fått färg.

Lägg i pastan när vattnet kokar.

Sänk värmen på grönsakspannan. Slå i en skvätt grädde, smula/kleta i gorgonzola och späd eventuellt med lite vatten. Rör runt och peppra lite. Låt såsen puttra ihop under omrörning medan pastan kokar klart.

Skölj pastan och lägg i en djup tallrik. Smaka av såsen med salt och svartpeppar samt lite rivet citronskal. Häll på såsen och riv över parmesan. Plussa på med något grönt som basilika, roccula eller persilja.

Ät med detsamma. Men ta det piano. Bara för att maten går snabbt att laga betyder det inte att den ska ätas upp i samma hastighet.

Print Friendly

bloglovin

Kåldolmar och kalas

april 22nd, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in bjudning | drink | kål | långkok | lycka | lyx | mandel | rull-mat - (2 Comments)

Moa kom cyklande och bärnade på ett stort kålhuvud. Hon hade varit på torget och kommit på idéen att vi skulle göra kåldolmar till kvällen. Lite för att ta igen veckans kåldolmsförlust då hon inte hann äta utan bara känna lukten av dem på Chez Madame. Jag vet vad kåldolmsförlust kan göra med en människa, jag har sett det förut, och ville inte se det hända igen så jag utbrast Ja vilken bra idé!

Efter lite eftermiddagssömn, en svacka och lite jävlaranamma stod vi bredvid varandra i köket några timmar senare och kramades det absolut hårdaste vi kunde för att få tillbaka någon sorts energi. En flaska bubbel och en snacksbricka och så var vi igång.

Man-tager-vad-man-haver-snacks-bricka med lantchips, manchego, gräslökskex samt honung och svarteppar till osten. Franska bubblor därtill.

Fyllningen hade vi spånat fram under eftermiddagens promenad genom staden. Bulgur, gröna linser, svamp, mandel och kryddor. Huvudsaken var att det skulle vara gott till tillbehören som kanske ändå är de godaste: gräddsås, råröda lingon, kokt potatis med smör och färsk dill.

Moa och jag har fått för vana att bara hitta på såna där grejer som tar en kortare evighet att tillaga. Och så dubbla recpetet. Alltid.
Kåldolmarna var dock det första som vi lyckades med helt och hållet. Inget bränt, inget glömt, inga skador. Men det tar ju tid. Det ska man inte undanhålla. Å andra sidan så är det så vansinnigt gott när de väl är klara och man äntligen får sätta kniven i dolmen att man hade kunnat göra det om igen. På stubben. Det var en snudd på helig stund där vid köksbordet denna lördagkväll med tända ljus, kåldolmar all over och P1  skval på radion. Moa och jag mittemot varandra himlande med ögonen och suckande av välbehag. Rätt var det var knäppte jag mina händer och titta upp på Moa för att inse att hon gjort precis det samma.
Det låter ju rätt skadat men där satt vi som gamla tanter och stönade med knäppta händer över de fantastiska dolmarna.

Ihoprullade och redo för ugnen.

Mat som gör en lycklig. Kåldolmar. Vem hade kunnat tro?
Och idag som är en dagen efter dag gick jag på dem igen. Kanske är det inte ens möjligt men jag tyckte ändå att de smakade ännu bättre nu.
Anledningen till att det smakade så bra är nog bland annat att kåldolmar tillhör en kategori maträtter som aldrig lagas här hemma hos mig. Hela upplägget med sås, lingon och potatis det är liksom tillägnat kötträtter och svårt att applicera på vegetarisk mat. Men det måste bli ändring på det för den där gräddsåsen den kan jag inte vänta ett helt år på att få i mig igen.

Jag beskriver i receptet hur vi gjorde våra kåldolmar och vad vi hade i dem men se det mer som ett förslag. Byt ut bulgur mot kladdigt ris (jag hade valt råris) och ta trattkantareller eller annan svamp istället för portabello och champinjoner. Men missa inte mandlarna för det var en hit. Och kålen, det kan lika gärna vara savoykål som vitkål.

Tidernas Kåldolmar

10-12 st

dolmar

1 stort vitkålshuvud

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

1 dl okokt bulgur

1 dl okokta gröna linser

100 g sötmandel, finhackad

400 g blandad svamp

färsk persilja

1,5 msk japansk soja

1 msk

honung

1 dl vätska

salt 

svartpeppar

sky

1 dl buljong

0,5 – 1 dl vitt vin

2 msk smör

1 msk soja

1 msk sirap

gräddsås

1,5 dl vispgrädde

1 msk vetemjöl

sky från ugnsstekningen

tillbehör

potatis

färsk dill

rårörda lingon

smör

saltgurka

Koka bulguren i grönskasbuljong och koka linserna tuggiga.
Hacka svampen fint, hetta upp en teflonpanna och fräs ur en del vätska ur svampen utan att ha i matfett i pannan. När de börjar krympa tillsätter du en skvätt olja eller smör, finhacka lök, vitlök och mandel och steker tills det fått fin färg. Salta.
Medan en person steker svamp förväller den andra kålblad. Skär bort en bit av stocken på kålhuvudet så att bladens nedre del inte sitter fast. Lösgör kålbladen ett och ett väldigt försiktigt så de inte spricker. Koka upp vatten med salt och färväll några blad i taget ett par minuter tills de blir lite genomskinliga. Låt de rinna av i durkslag.
Lägg bulgur, linser, svampblandningen och rejält med finhackad persilja i en bunke. Rör runt. Smaka av med soja, salt, peppar, honung. Och blanda ner lite vätska (t ex vattnet som du förvällt kålbladen i) så det blir klibbigt.

Värm ugnen till 200 grader.

Smörj en ugnsfastform. Lägg lagom mycket fyllning i den ände av kålbladet som är tjockast och rulla ihop till en dolme. Vik in kanterna och allt det där. Lägg i formen med skarven neråt. Gör likadant tills fyllningen är slut. Packa kåldolmarna tätt i formen.

Ta 1 dl av det varma kålvattnet och häll i en kopp, blanda ner vin, sirap, soja och smör och rör runt tills smöret smälter. Slå vätskan över dolmarna och baka dem i ugnen i cirka 20 minuter. Under tiden kokar du potatis och gör rårörda lingon (ta tinade frysta lingon och rör runt med strösocker tills sockret smälter). När dolmarna fått fin färg och bladen är helt mjuka är de klara. Ta ut dem ur ugnen och slå över skyn i en kastrull. Koka upp med vispgrädde. Vispa vispa vispa på medelvärme. Rör ut mjölet med lite kall vätska och red såsen med det. Koka upp. Vispa. Smaka av med lite mer soja och eventuella andra kryddor.

Servera tutti frutti och ät genast.

Receptmakare: Fru Palsternacka och Moa G

Apriljoner

Och det visade sig att kvällen den hade bara börjat när kåldolmarna landat i våra magar. Efter en stunds paltkoma och förflyttning till salongen blandades det drinkar och rullades äventyr. Det bjöds på godisbricka när suget sattes in och dans med vispar under trefaldigt rus. Tvåmansfest när det är som bäst.

Jag visade upp en helt otippad bartender – skill och blandade till en drink som Moa gav namnet Apriljon med förklaringen ”En hyllning till våren gånger en miljon”. Ungefär. Ja det är lite snöigt kanske. Men det är det ibland i april. När man för en stund kravlat sig upp ur sin grav och fångar en solstråle i sin dammiga spegel och genast bländar sig själv. För man har vant sig av vid starkt ljus.
Apriljoner är en gammelrosa och helt ny drink bestående av Gin (Bombay saphire), franska grapefruktsläsk (Reine des Limonades ), några droppar citronsaft och is. Lila vindruvor på kanten.

Godisbrickan. Allt sött som fanns hemma.

Under funderingar om någon av stadens nattöppna lokaler skulle föräras vår närvaro tog vi en promenad runt kvarteret och hittade världens största gula tulpaner. När tulpanerna fick syn på oss skrek de ”Om inte vi får följa med er på efterfest tar vi livet av oss!” och eftersom varken Moa eller jag ville bli skyldiga till annans död fick vi helt enkelt ta med oss dem hem. Tulpanerna var helvilda och trivdes bra bland Apriljonerna. Efter att fnittret tagit slut och blodsockret sjunkit till en mer normal nivå slog klockan sent och kvällen rundades av. Jag kröp ner i sängen och författades tidernas (en lätt överdrift. Reds. anm.) kärleksbrev på engelska i fyra nyanser av blått inklusive planritning. Men förmodligen är det alldeles för bra för att offret ska få ta del av det.

Och så var lördagen till ända.

Den halvblinda Masken Moa med marshmallowögon.

 

Print Friendly

bloglovin

Avocadomousse

april 21st, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in avocado | bjudning | dessert | snabbmat | vår - (0 Comments)

Om man ska göra en god, lätt, snygg, vårlig, annorlunda, fruktig och fin efterrätt med minsta möjliga ansträngning vad gör man då?

Avocadomousse.

Jo. Det kan kanske kännas lite främmande för de konservativa. Men jag vill lova att det är godare än det låter. Och empiriska studier som jag gjort bevisar att det är en efterrätt som förvånar. Jag skulle nästan vilja kalla den en kioskvältare. Om den nu skulle säljas på kiosk vill säga.

Och jag knappt föreställa mig en bättre efterrätt så här på vårkanten. Inte minst till nästa veckas Valborgsmässoafton. Friskt grön som ett nyutslaget björklöv. Extra fint är det om man serverar den med något rött (det är inte helt fel att tänka på komplementfärger när man lagar och serverar mat. Om inte annat så kanske det genererar ett eller annat ligg med någon ängslig kreatör…vad vet jag). Jordgubbar är hur gott som helst till men de är ju inte i säsong ännu. Sist jag gjorde den hade jag rostade mandlar och mango till. Visst var det gott men jag tyckte nog att avocadon och mangon tog ut varandra i smak och konsistens. Mandlarna däremot var bra till. Något krispigt och knaprigt är bra i kontrast till den mycket lena moussen.

Bilden gör inte den snygga moussen rättvisa. Tyvärr.

Avocadomousse

4 port.

  • 2 stora avocado, väl mogna
  • 1 citron
  • 1 dl florsocker
  • 1,5 dl vispgrädde
  • frukt eller annat till topping

Mixa avocado, florsocker och citronsaft till en helt slät kräm. Vispa den väl kylda grädden fluffig i en skål vid sidan av. Vänd ner avocadon i grädde och rör med lätta tag ihop det. Skeda eller häll upp i portionsglas och ställ kallt någon timme.

Smaka på avocadokrämen innan du vänder ner den i grädden så du får rätt balans mellan syra och sötma. Måtten ovan är ungefärliga. Jag föredrar den frisk och med mycket avocadosmak. Men någon annan kanske vill ha den sötare. Det beror väl lite på vad man har till också.

Smaklig spis!

Receptet har jag hittat på flera ställen på nätet.

Kvällen då jag gjorde moussen var jag och Gaby bjudna till Jens i O:et. Han hade lagat några olika sallader som alla var helt i min smak. Bland annat var där en på kokt potatis, kokt ägg, rädisor, dill och persilja. En förträfflig kombination som man inte ska glömma bort!

 

Print Friendly

bloglovin

Fruktvandringarna

april 18th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in frukt | la gomera | odling - (0 Comments)

Jag hann bli 15 år innan jag åkte utomlands första gången. Det var jag, mormor och min bror Petter som for till Sardinien och det var jag som hade fått bestämma resmålet. Det jag minns allra starkast från den resan var att jag blev kär i min dykinstruktör, en brunbränd italiensk snubbe i 25-30 årsåldern som hette Michele. Jag skrev om honom i min dagbok och suktade som en törstande ökenvandrare efter hans bekräftelse och kärlek. Men det är en annan historia. För den jag ska berätta nu handlar om exotisk frukt och inte om tidiga kärlekar.
Några år innan jag första gången satt min fot i ett främmande land hade jag skaffat mig ett stort intresse för frukter från fjärran platser. Så kallade exotiska frukter. Min mor jobbade vid den tiden i Svartås enda matbutik och jag tror det var därifrån hon hade tagit med några minikataloger med bilder och texter om ”exotiska frukter”. Jag minns hur den såg ut och hur jag läste den där om och om igen och lärde mig alla frukterna utantill. Faktum är att det är tack vare den broshyren som jag vet vad en Kiwano eller Pitahaya är för något. Man skulle kunna säga att ”exotisk frukt” var ett stort intresse för mig. Jag tänkte att om jag blev kallskänka när jag blev stor så skulle jag få komma i kontakt med alla dessa fantastiska frukter, få skära i dem, smaka dem och lägga upp dem på flotta fat. Min mormor lät mig alltid dekorera tårtor och annat när det skulle ställas till kalas och berömde mig för mina små kreationer. (Hon berömde alltid för allt. Fina mormor). Idag är jag rätt glad att jag skippade både kallskänkeplanerna dock.

Kiwano. Ett taggig typ som smakar lite gurka. Horngurka är ett annat namn.

Ibland när jag åkte och hälsade på min far i den större staden långt österut och det var helg och vi besökte den i mitt tycke gigantiska mataffären hände det att jag fick köpa någon exotisk frukt. Det var lyckliga stunder. Att få botanisera där på frukt och gröntavdelningen var exotiskt bara det. För där jag växte upp, i lilla Svartå, var nog det mest exotiska man kunde få tag på en annans och jag visste ju att bortanför Mats Mataffär fanns en hel värld  dignande av sådant jag aldrig sett annat än på bild.

Apelsinträden är ju så finurligt skapta att de blommar och bär frukt på en och samma gång. Den som inte får lukta på apelsinblommor innan den dör kommer dö fattig.

När jag för några år sedan besökte Portugal för första gången och reste med tåg genom landsbygen kände jag en väldig stress över alla de miljoner apelsinträd som svischade förbi utanför fönstret. Skulle de verkligen hinna plockas av träden innan de blev dåliga? Vem skulle äta alla de där apelsinerna? Det var snudd på plågsamt att sitta där och bara titta för det kändes som om de skulle förgås.

Det var riktig fest för humlorna när avocadoträden blommade. Pollineringsparty.

Avocado. Till slut måste man blunda för att inte bli helt förtvivlad över all avocado som bara hänger där till ingen nytta istället för att vara nyttig i min mun.

Nu när jag börjar tänka på det så har jag hur många frukt-minnen som helst. De poppar upp ett efter ett. Men jag kan berätta om det allra senaste, det som tillblev i staden San Sebastian på ön La Gomera för ett par veckor sedan. Jag hade kommit med bussen från landet för att spendera en sista natt i staden innan jag tog färjan morgonen därpå. Jag hade läst att det två gånger i veckan var matmarknad där och jag hade tajmat så att jag precis skulle hinna dit innan den stängde. Trodde jag. För till mitt stora förtret var så gott som hela marknaden tom och de flesta stånden avplockade och stängda. Jag gick ändå in och hittade två bord med frukt och marmelader. Och där hade jag verkligen tur för precis de här säljarna hade flera av de frukterna som jag sett framemot att få köpa plus ett gäng andra som jag aldrig någonsin sett, inte ens i min broshyr för Exotiska frukter. Jag blev helt enkelt barnsligt lycklig och började plocka på mig allt möjligt. Superfina mogna caramboles, tre olika sorters passionsfrukt varav jag var obekant med två av dem. Macadaminötter i sitt skal. Och sånt som jag glömt namnet på. Jag pratade med paret som sålde frukterna och de hemmagjorda marmeladerna och kunde inte dölja min glädje och när jag vände mig för att gå därifrån kände jag hur ögonen tårades. Jag var så glad över hela situationen att jag höll på att börja gråta, men då stannade jag upp och sa till mig själv att ”Nej Maja, nu får du lägga av, du kan inte börja gråta över lite frukt!”.

Papyapalm. Något nytt för min del.

Visserligen var det inte bara frukterna som sådana utan hela situationen, det här paret, att det var min sista dag på resan och så vidare. Egentligen så tycker jag att jag visst kan få gråta över exotiska frukter, ja till och med apelsiner om det vore så. Och med risk för låta så där käckt mindfulness-jordad nu så handlar det väl om att se och att uppskatta. Att kunna ta till sig, känna och bli berörd av även de mest enkla och snudd på banala ting. Ibland kan jag känna mig lite löjlig när jag drar efter andan när jag ser ett fint exemplar av en valnöt eller så men oftast är jag nog ganska glad över att ha den egenskapen.

Trädgårdslandsinspiration.

En dag gick jag rakt in i en stjärnfruktsodling. Jag dog nästan.

Mandelträd ska jag också ha i min trädgård.

På La Gomera vandrade jag ju som jag nämnt tidigare en del. Ibland i berg och ibland i dalar. Bergen var karga och dalarna frodiga och fulla av frukt och grönsaksodlingar. Allra mest bananplantage och avocadoträd men också apelsinträd, citronträd, blommande mandelträd, körbärsträd och så vidare. Och att gå där och bara titta, sniffa och kanske palla något litet var bland det bästa på hela resan. Det var vår och många träd hade blommor som doftade fantastiskt men det fanns också de som redan bar frukt. Där under mina dalgångsturer insåg jag hur lite jag ändå vet om frukt trots mitt idoga studerande av dessa ”exotiska frukter”. Så helt plötsligt kändes det som om promenaderna, tittandet och sniffandet också fick ett allmänbildande syfte. Jag vet inte hur det står till med er men jag visste till exempel inte hur avocadoträdens blommor såg ut. Eller hur träden ser ut som stjärnfrukterna Carambole växer på och än mindre att de inte är ljusgröna när de är mogna utan mörkt gula. Vet ni hur ett persikoträd ser ut? Eller att papaya växer på någon sorts märklig palm i en klunga så stor och tung att det ser ut som om trädet ska välta.

Ja jösses det finns huuur mycket som helst att lära sig om det som växer. Jag ska lära mig allt. I sinom tid. Och jag ska inom fem års tid ha en trädgård som ger mig apelsiner. Punkt slut.

Nisperos växer vilt och gör varje vandrare glad. Supergoda små frukter och blommor som doftar ner en hel by.

Bananträd.

 

Print Friendly

bloglovin

Tramsebyxornas bulleribak

april 12th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in bakverk | nonsens | Okategoriserade - (1 Comments)

Jag har en vän som gift sig med råvaror. Två vigslar har hittills klarats av och inte en enda skiljsmässa. Moa G har ingått äktenskap med en getost och en macaron och de har under drygt ett år levt i en fridsam trekant.

Moa och macaronen Macaron träffades påskaftonen 2011 hemma hos mig. Macaron hade stått lite gömd och bortglömd några timmar då Moa entrade salongen och höjde honom till skyarna. Utifrån sett var det kärlek vid första ögonkastet (och tuggan) och Moa, Tarmo och jag dansade runt Macaron under glädjetjut och handklapp. Föreställ er idéen om ett grekiskt bröllop och ni är i närheten.

Det andra giftermålet ägde rum på Anna W’s balkong en sommarkväll. Anna hade en getost vid namn chevrette och vår gemensamma vän Moa tog efter x antal bitar av denna läckerbit mod till sig och friade. Chevrette kunde inte annat än säga ja när Moa klippte med sina långa ögonfransar och slickade sig om munnen.

Men det här är bara en inledning innan vi kommer till det dagsaktuella. Nämligen kardemummabullar. Och hur hänger nu detta ihop?
Jo det är som så att en dag innan påskafton så språkades jag och Moa G vid på telefon då hon utbrast ”Maja, vi måste baka kardemummabullar någon dag! Jag ääälskar kardemummabullar!”
Och eftersom jag faller pladask för Moas entusiasm och kärlek till viss mat så dröjde det inte länge innan jag föreslog ett bullbak.
På påskdagen skred vi till verket. Vi dubblade satsen och knådade tills pannan blev lika blank som degen.
Till en början var det stoj och stim och trams. Men efter kanske tre timmar så var det mesta utbytt mot suck och stön och svordom. Ugnen strulade. Degen jäste inte som den skulle. Vi blev trötta och modfällda och svarade själva på frågan vi ställt till en början: Varför bakar man aldrig bullar? Jo för att det tar så satans lång tid.

Och varför får jag alltid hybris när jag ska baka? Varför tänker jag alltid att det är lika bra att göra dubbel sats utan att förstå att det innebär dubbelt arbete? Varför kan jag inte begripa denna enkla logik? Och var tar all fyllning vägen? Det här är bara några av de många frågor som dök upp under och efter baket.

Jag kommer inte skriva något korrekt recept på kardemummabullar för de godaste bullarna är ännu inte bakade. Men jag kan ge er några handfasta tips:

* Tro inte att bullarna blir klara till fikat. Det tar längre tid än så.

* När ni tittar på smör och sockermängden som ska fylla bullarna och nästan äcklas så dubblar ni helt kallt satsen. Då kommer det bli precis lagom.

* Ha danskarna som förebilder. De snålar inte med det viktiga.

* Ju fler bagare desto bättre bullar. Eller i alla fall så har man roligare under tiden.
Sådant där romantiskt förmiddagsbak på solokvist där mjölet yr, radion skvalar i bakgrunden och solskensstrålar smeker köksbänken existerade bara för hemmafruarna på 50-talet. Då kunde de nynna med i slagdängorna samtidigt som de outtröttligt langade in plåt efter plåt och föreställde sig småttningarnas glada miner när de kommer hem från skolan och känner doften av nybakat… Eller?

* Passa på att förena kardemummamortling med höftrörlighetsövningar genom att göra som bagaren på filmen här.

Vi gjorde tre olika sorters bullar. Kardemummaknutar med smör, kardemumma, mandelmassa och socker. Sockerkringlor med smör, kardemumma, råsocker och mörkt mucovadosocker. Äppelsnäckor med mandelmassa, äppelkompott, kanel och smör samt hackad mandel på toppen.
Kardemummaknutarna blev godast. Kringlorna snyggast. Och äppelsnäckorna bra som omväxling.
Men alla skulle haft mer fyllning.

Lycka till med baket!

Print Friendly

bloglovin

Primörer, gomasio & minnet det väcker

april 9th, 2012 | Posted by densomaterpalsternackor in vår - (4 Comments)

I skrivande stund sitter jag uppkrupen på min högt älskade dagbädd och nedkrupen under filt samt invirad i halsduk med rosiga kinder. Läget är sisådär. Kan vara någon sorts sjukdom på intågande. Känner mig lite trist och krasslig men gör mitt bästa för att muntra upp mig. Till exempel tittar jag på dokumentärer. Jag har sett en om modeskaparen (fast hon vill helst bli kallad formgivaren) Agnès b och en om filmskaparen Michael Haneke. K-specialet om M Haneke var kanske snarare motsatsen till uppmuntrande då hans filmer ofta har närmaste fysiska effekter på betraktaren. Så tunga och jobbiga kan de vara. Grovt psykiskt och fysiskt våld är ständigt förekommande. Men jag tycker mycket om det han gör och han var intressant att lyssna på. Han sa att han gör filmerna för att behandla sina olika rädslor och att han under sin barndom närmast var överbeskyddad och bortskämd från sina ”tre mödrar” så att leta efter förklaringar till detta intresse för våld i hans egen bakgrund lönar sig inte. Något som man annars ju gärna har entendens att göra då skapande människor hela tiden återvänder till ett och samma smärtsamma tema.

Nå väl. Jämte kultur ger jag mig själv också precis det jag är sugen på att äta. Och nu på kvällskvisten har jag ätit en god och vårlig middag. Det var Konsums highlightade varor som fick gå som inspiration samt en längtan efter någon sorts ”riktig” mat. Färgglad mat. Spenat. Grönt. Potatis. Detta (milda) sjukdomstillstånd fick mig att frångå vissa principer och handla knippmorötter från Italien och sparris från Spanien. Jag satte således mitt eget välbefinnande framför den negativa klimatpåverkan av till exempel lastbilstransport. Förlåt.

En tallrik med kokta morötter, sparris (stekt i olivolja och överöst med smält smör blandat med citronzest och en gnutta salt), vegetarisk korv (Det var en flopp men det ser fint ut på bild. Hade kokat ägg och de skulle passat bättre som proteintillskott men jag glömde bort dem i mitt yrsel.). Bladspenat (fräst med smör, salt och svartpeppar) och kokt mandelpotatis. Gomasio (bestående av rostade sesamfrön och salt mortlat till ett smul) i skålen högst upp och en bönkräm (av mixade stora vita bönor med olivolja, salt, peppar, en skvätt vatten, citron och persilja).

Det var kära R som på riktigt intorducerade mig för gomasio när vi träffades på Azorerna och jag minns den kvällen väldigt väl. Jag låg precis som nu, krasslig på en säng i Casa de Baratas och R hade varit och storhandlat och skulle för första gången laga middag tills oss i det där gudsförgätna huset. Doften av rostade sesamfrön svepte genom rummen bort till mina näsborrar och rakt in i mitt hjärta. Han berättade sedan hur enkelt det var och hur förtjust han var i det. R tyckte om det på kokta grönsaker. Jag gillar det verkligen på sallad. Den där kvällen var speciell på flera sätt och jag minns att jag satt där och skrev medan R lagade risotto. Det var stråk av lycka men också av förtvivlan och jag skrev såhär:

Det började redan på morgonen på Bar CC där vi träffades för att äta frukost. Sättet du sa Muito obrgiado på när servitrisen satte ner din första kopp kaffe på bordet. Det var helt annorlunda, tonläget, farten. Och du berättade att du tidigare på morgonen för första gången på månader kommit på dig själv med att sjunga i duschen. Vi åt våra varma omelettmackor och jag la mitt av för lite sömn tunga huvud på cafébordet och du la dina händer ovanpå och släppte för en stund oron att någon bekant skulle komma in och på oss.
I Italien hade gatorna regnat sönder och utanför caféet föll dropparna också ner från skyn, men mest som en ursäkt för att vi skulle få kura tätt tillsammans under ditt paraply.

Tio dagar hade passerat sedan vi sist var själva, bara du och jag. Resor till andra länder och besök från ytterligare andra länder hade kommit emellan och tiden kändes annorlunda nu. Vi hade fått längta. Ja, det hade vi. Och jag hade längtat mer än jag tidigare anat att jag kunde längta efter dig. Längtat så att hjärtat liksom krampade och fick mig att skriva platta fåniga klyshor på engelska i textmeddelanden till dig för att lätta något på trycket.

Och nu, bara timmar senare så har vi helt spontant flyttat ihop. Det är faktiskt sant. Du står i köket och lagar för första gången en middag där och jag sitter i dubbelsängen och skriver. Min föreställningsförmåga visar sig vara dålig för den här scenen har aldrig funnits för mitt inre. Inte ens minuterna innan det hände. Jag kände mig hängig av förkylning och alldeles förbi av trötthet och halvlåg över bordsskivan på ditt kontor när du övertygade mig att stanna i stan istället för att ta bussen ut till mitt hus. Du ville ta hand om mig sa du. Du ville laga varm riktig mat och bädda ner mig i din säng. Jag var tveksam för jag vet hur dåligt vi oftast sover på den plats som du tillfälligt har som bostad men som aldrig kunnat kallas för hem. Casa de Baratas som jag döpt huset till är fuktigt och med myggor som biter en om natten, det är liksom ett skyffe, och på övervåningen bor kackerlackorna och hittills har du låtit dem husera fritt där, du har inte orkat bry dig. Tiden och energin har varit för låg.

Men nu sitter jag här i sängen som vi flyttat upp till övervåningen, till rummet med tre franska balkongen och sprickor i taket och det kommer doft av mat från köket och jag får liksom påminna mig själv om var jag är för här känns mysigt rentav. Det är helt magiskt faktiskt vad vi åstadkommit och vi kramar varandra i dörröppningen till köket och skrattar och din tröja är fuktig av svett och regn och jag snorar i ditt öra och allt är helt perfekt. Inte ens regnet som förmodligen snart kommer tränga ner genom innertaket i vårt nya sovrum kan förstöra den atmosfär som nu är rådande.
Jag spelar musik och vi är överens om att det här är ett hem nu.

Kanske är det bristen på sömn som gör mig lite gråtmild. Eller detta med tiden. Att jag inte kunde låta bli att tänka på slutet när du lät mig packa upp varorna från de tio matkassarna du släpat hem och jag såg att det stod bäst före 22 november på yoghurtburkarna. En kniv i mig. Inte den du precis köpt. En annan kniv. Det börjar nu tänkte jag, nedräkningen. Vi är där igen, i början på slutet. Samtidigt som vi är precis i början av början, vi som precis flyttat ihop i vår första gemensamma bostad. Jag säger det lite på skoj när vi bäddar sängen tillsammans för första gången, när vi sätter bo. Du är glad att vi gör det vi gör och du tar bilen och säger att du ska handla lite så du kan laga middag till mig och blir borta i säkert två timmar och jag måste till slut ringa dig och fråga var du tagit vägen. Du är precis på väg ut från affären säger du och fem minuter senare kliver du leende in i hallen med dessa tio matkassar och ber om ursäkt. Såklart är du förlåten. Du har ju köpt en mixer och köksknivar och färsk persilja och ostar och en sil och inte bara en chokladkaka som jag bad om utan fyra stycken med olika smaker medan jag bara legat hemma, hemma hos oss.

Men nedräkningen, yoghurtburkarna, tiden. Livet i det andra landet. Att det inte längre är din tid som rinner ut och din flytt som kommer först utan nu är det mina planer som sätter en stor svart punkt. Jag har en flygbiljett som ska användas exakt en vecka efter de där yoghurtburkarna bör ha förbrukats. Och yoghurt är ju färskvara.
Men du. Och jag. Vi. Vi då? Vad är vi?
Och nu luktar det risotto i huset som hittills bara luktat mögel, dålig sömn och kackerlacka. I ögonvrån ser jag dig ställa saker på bordet i vår matsal. Ha! Matsalen som vi aldrig ens sett som något annat än en avlastningsyta. Men vad ska jag göra med dig och mig och det som jag känner i magen, den hungern som omöjligt kan mättas ens av den största middagen i världen.

Jag ligger kvar här en stund till och hör sesamfrön som poppar ur pannan och ner på det svart-vit-rutiga kakelgolvet. Ett sånt som jag alltid velat ha i mitt kök. Och där bredvid står du med handduken nonchalant slängd över din kornblåklädda axel och är en sån som jag kanske inte alltid velat ha i mitt liv men som nu tycks oumbärlig. Det krävs inte många minuter för att vända saker och ting upp och ner och du vänder svampar i stekpannan och jag vänder mig mot gatlampsljuset och sätter skrattet i halsen.

Mellan alla dessa dofter, dörrpostspussar och vackra toner så finns det stora glapp. Raviner rentav. Och utifrån sett så är vi två dårar som springer hand i hand (när ingen ser) rakt emot stupen med förbundna ögon och förtvivlade skratt. Fortsätter vi springa nu så faller vi inom fyra veckor och i fallet kommer vi fortfarande hoppas på att något som inte är den faktiska framtiden krossar oss när vi slår mot marken.

Senare på natten när vi ska sova men inte gör det får du påminna mig om vad vi lovade varandra när vi träffades för det har jag redan glömt. Men ärligt talat vet jag inte om det gör någon skillnad. Jag känner mig som en flykting och dig vet jag aldrig om jag kommer få lära känna som något annat än någon annans.

Efter att ha läst den där dagboksanteckningen känner jag mig melankolisk. Det finns fortfarande många frågetecken kring R. Jag tänker att den här kvistbuketten jag plockade häromdagen i parken är till dig R. Kanske ses vi. Och så kommer viljan att fly. Att kunna följa titeln på Bodil Malmstens bok  och kunna säga ”När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”.

(fan)

Gomasio

  • 2 dl oskalade sesamfrön
  • 2 tsk salt

Lägg sesmafröna i en kall teflonpanna och sätt på värmen. Håll dem under ständig uppsikt och rosta dem jämnt under omskakning. Tillsätt saltet. Rosta rosta. Häll över i en jättemortel och mortla till ett smul. Det är absolut godast nyrostat men klarar sig också tätslutande burk.

 

Print Friendly

bloglovin