Det blir inga recept, jag kan inte, jag har inte tid att laga mat och äta mat och handla och skriva just nu. Maten får vänta. Bjudningarna får vänta de med. Ibland kokar jag mig en soppa, något av rotfrukterna i grönsakslådan, eller så gör jag en omelett eller en skål gröt. Jag äter i min ensamhet vid köksbordet utan någon vidare yttre stimulans. Ingen trevlig bok. Inget mysigt tänt ljus. Ingen stilig karl att blicka sig mätt på. Nej, det är trist. Det är januari innan lön och början på ett nytt år. Stundtals är jag alldeles för låg och ser mig själv kämpa på i stark bokstavlig och bildlig inre och yttre  motvind utan någon form av belöning i sikte. Jag är pingvinen i klippet som frivilligt (?) går rätt ut i ingenstans, rätt ut och rätt in i det snudd på ändlösa islandskapet mot en säker död. Ingen mat. Inget sällskap. Inget schysst soundtrack i öronen. Inte ens en plunta under vingen.
Fokuset har vi gemensamt jag och pingvinen, beslutsamheten, även om jag är osäker på vad exakt hon eller han siktar på. Jag siktar inte på svältdöden i alla fall. Jag siktar på att få något gjort i det här förbannade mörkret. Siktar på arbete och arbete och arbete.

En kväll tittade jag på den fantastiska dokumentären Encounters at the end of the world av Werner Herzog, filmen där pingvinklippet är med, after att fått låna den av rödbetsrisotto-Daniel. Att säga något kortfattat om den känns så löjligt svårt. Men jag måste ändå försöka: Människor -proffesionella drömmare – som hamnar på sydpolen och brinner för jobbet de utför trots att det är typ minus 45 grader där. Sommartiden och solen som aldrig går ner. Lavasjön som bubblar i en vulkan.
Nej, jag ger mig. Se den om ni inte gjort det, det är mitt bästa tips.

Även om jag äter trist mat nu så vill jag ju inte att det ska drabba er läsare så jag slänger ihop en snabb lunchrätt här. En vintrig svensk sallad. Något att tugga på i väntan på bättre tider. Om andan faller på och hungern är större än vad salladen verkar kunna mätta kan man alltid dra i ett par kokta morötter, en näve svarta bönor, eller gröna långa kanske. Och har man fejkon i frysen är inte jag den som är den som sätter stopp för att fräsa upp lite såna träningar och strö över.

• mandelpotatis, kokt
• brysselkål
• äpple, svenskt syrligt
• solrosgroddar
• ägg, kokt
• röd lök
• persilja
• tjockyoghurt
• senap, söt och stark
• salladsblad
• smör
• citronskal, finrivet
• salt & nymalen svartpeppar

Dela potatisen i skivor, tärna äpplet och finhacka rödlöken. Koka brysselkålen al dente i saltat vatten några minuter. Spola med kallt vatten. Smält en klicksmör i en panna, halvera brysselkålen och släng ner dem i pannan. Bryn dem ihop med rödlöken i all hast. Salta, peppra och riv över lite citronskal. Lägg upp alla ingredienser på en tallrik och blanda ihop tjockyoghurt med senap till en dressing. Smaka av med salt och peppar.
Och så var det klart! Lätt som en plätt och färdigt innan ettåringen ens hunnit stava till brysselkål.